Okej, ska vi prata om Suwarrow så måste vi ha en liten historielektion först, men jag lovar, den är hilarious:
17 september 1814 "upptäcktes" atollen av ett ryskt fartyg som hette - trumvirvel - Suvorov. Ön hade väl bebotts av polynesier innan, men just då var den obebodd och vodkan flödade i den vackra atollen! Man åt säkert en kokoskrabba och hissade någon sorts flagga. Nåväl, ön är ingen rysk koloni utan föll i händerna på Nya Zeeland, men! 2011 fick en rysk politiker, Bakov, för sig att han hade köpt ön Suwarrow och skulle stolt återupprätta "The Russian Empire", med sig själv som högste ledare såklart. I dagsläget är det enda ryska vi har sett två plaketter med ryska minnesmärken, och vi kan sätta alla våra o-ringar på att parkväktarna inte är ryssar någonstans. Vi har heller inte sett tecken på ubåtsaktivitet eller Putin som rider på en hajrygg så det där föll nog mellan stolarna.
Atollen sköts om av två (inte en) rangers. Far och son bor på huvudön med alla sina kokoskrabbor som sällskap. Krabborna knatar runt i deras stuga på natten och ställer till ofog, snor tepaket och tvål och kryddor... I en nationalpark kan man tillåtas bli stöddig!
---> Vi vill också nämna, för den som befattar sig med sådant, att eventuellt illvilligt skvaller om dessa två som cirkulerar är helt obefogat. Harry och Pi är två fantastiskt trevliga och tillmötesgående herrar. Punkt.
En snubbe som hette Tom Neale bodde ensam på ön, skrev en bok om sina 16 år i avskildhet, och nu är hans hus en liten lagerlokal med en bookswap - där vi bytte ut en ungefärlig halvmeter svenska deckare i pocketformat. Svenska seglare är framstående i konsten att strössla pocketböcker omkring sig i världen, men vår tradition med att bara läsa deckare och snutpockets är fan sorglig. Men nu tappar vi fokus, okej! Fiskeförbud i atollen har gjort fiskarna extra stora, vill man se mängder med groupers (som annars är en väldigt populär matfisk = utfiskad) så får man snorkla runt här. Papegojfiskarna är feta och färgglada, stoppa örat i vattnet så hör du knaperi knaperi knus... Vattnet är osannolikt klart och korallen är färgglad. Och det kryllar av nyfiken haj. Vi är strängt förbjudna att langa våra matrester överbord, dels för att hålla biosfären ren och dels för att hajarna blir lite ivriga om det dyker upp käk vid båtarna, då är det inte så noga om det är curry-ris eller fot i simfena...
En bit från ankringen har mantarockorna sin "cleaning station" där de hänger vid soluppgången för att låta små svartvita rengöringswrassar dammsuga dem från beläggningar och skräp. De är stundtals så många att du får kolla en extra gång över axeln innan du tippar i från dingen, inte för att du kanske slår i korall, men för att mantorna är så... Överallt! Maffigt!
För några dagar sedan drog en liten vindökning över oss och med uppemot 40 knop i vindbyarna var vi då tre segelbåtar som satte allt vårt hopp till våra ankare. Förutom att vår snubber gick av så satt alla fast, och dagen därpå var det som om någon hade satt en glaskupa över oss. Inte en krusning på vattenytan. Vi stod på badbryggan och såg rakt ner på glasklara 12m där knivskarpa fiskar avtecknade sig mot botten. Då försvann hajarna, och sen har de inte kommit tillbaka. Något väldigt rörigt visar sig på grib-filerna söder om oss, det område som kallas för "the dangerous middle", så i princip sitter vi fast här ett tag till. Ett rörigt område i en gribfil kan i den här regionen betyda "ingen vind alls" eller "åska storm och kaos". Hela natten lös söderhimlen upp av ett enormt blixtområde. Men här hänger kapten i en hängmatta på stranden och det har kommit in en superyacht som har problem med att ingen äter upp glassen ombord... Vi måste alla hjälpas åt till sjöss...
----------
radio email processed by SailMail
for information see:
http://www.sailmail.com
