Bonjour!
Den sneda halvan från Svedala har varit på besök hos Kairos på den franska ön La Réunion. Dags att plocka fram myggnätet och baguettefranskan igen, mais oui, hon hon hon! Åh baguetten, detta älskade brödverk med egen hygienstandard. Den kan klämmas fast i armhålan medan man betalar, den kan användas att knacka fram tankar och klia lite hårbotten med innan den byter ägare, den kan ligga på en bänk utan att bli dålig, den kan knölas ned i en ryggsäck, den kan säljas rå och i säckväv. Och en dagen-efter-baguette kan i de flesta fall, om luftfuktigheten inte överstiger ekvatoriska 60%, användas utifall handtaget till länspumpen skulle gå av. Nåväl, vi åt ju inte bara baguette, drack vin och pussades (eller...)
Två boxar rom och lite snacks - fredagsmyset är räddat!
Inte många baguetter som överlever promenaden hem...
Om ni förresten fnular på var ön ligger någonstans ("Indiska oceanen typ") så kan ni slå en flukt på den käcka lilla kartan till vänster som Benny har uppdaterat med bilder och spår!
La Réunion är ingen charterö i stil med systerön Mauritius. Man tar ett inrikesflyg från Paris och landar i ett stycke... Paris. Och bredvid de släta, jämna motorvägarna höjer sig ett dramatiskt landskap med gröna vassa berg och djupa raviner. I mitten ligger tre calderas, cirklar, som har bildats genom att en av de två vulkanerna på ön har rasat ihop. Cirklarna är bebodda men till iaf en av dem kan man bara ta sig med helikopter eller apostlahästar...
Mycket av öns hajker går ut på att man ska gilla höjder. Reunionerna är ett dödsföraktande, höjdblint folk som gärna hackar ut små stigar på kanten av bergen där man ställs inför bergsvägg på ena sidan och stup på andra sidan av stigen. Där flåsar de upp och fram, med små knoddar i ryggsäckar och iklädda mjukisbraller och inte den minsta tillstymmelse till funktionsklädesplagg eller kompressionshjälmar eller magnetstavar eller vad det nu är för påhitt som svenskar behöver för att ta sig fram i den löviga och oborstade terrängen till Ica.
Den första vandringen vi tog var till Cap Noir, med precis en sådan liten bergsstig som ovan nämns. Den kanske inte var mer än 400m hög, men den var tillräckligt jävla hög kan man säga. Så eftersom Benny har någon liten bit reunion / dåre i sig så är det han som står för utsiktsbilder, själv tittade jag på tuit-tuits och tec-tecs som flög omkring. Man får ta den första morgonbussen så att man hinner upp innan molnen letar sig in och sabbar hela utsikten över Cirque de Mafate, som kan erkännas så här efter lite vin och nere på marknivå, är helt spektakulär. Men lite skevt är det att det flyger en helikopter långt där nere... Det ska enligt skyltar på främmande språk finnas kameleonter på ön, men eftersom de är så himlarns bra på det de gör så lös de med sin frånvaro (eller eminenta närvaro) hela tiden.
Cap Noir
En halvtimme senare har molnen tagit för sig.
Det rådde badförbud och hajvarning när vi var på La Réunion. För att göra en lång förklaring kort; hajar gillar topografin runt Réunion men inte Mauritius. Typ så. Men det finns små naturliga pooler där det sipprar in saltvatten som skiktar sig med sötvatten eller vatten av annan temperatur så att man guppar runt i en mosaik, liknande den på Galapagos. För den dammige och svettige finns även ett överflöd av vattenfall att fukta sig i utspridda över hela ön. Cascade de Grand Galet var ett storslaget vattenfall som vi tog en hyrbil och åkte och spanade på. Att byta bussar och bussbolag på franska kan man pyssla med om man har obegränsat med tid och gillar att hamna fel.
Cascade de Grand Galet
Inte dimma. Moln.
En heldagstur ägnades åt Piton de la Fournaise, den aktiva vulkanen på ön som hamnar på såna där "mest-aktiva-vulkaner-i-världen-listor", men som höll sig lugn och lagom puffig när vi var där. Senaste utbrottet var 2010, och i början av 2000-talet rann det lava hela vägen ner till havet på östsidan, rakt över vägen och allt som behagade vara placerat där. Vulkanen är instabil och kommer att rasa ihop nån dag, så passa på!
Vi gjorde sällskap med besättningarna på S/Y Nerthus och S/Y Alma, åkte hemifrån vid 4 och hann precis upp till startpunkten när solen kikade fram och det låg frost på marken. Halsduk, vantar, jacka och hacka tänder, men så snart solen var uppe rann svetten och vattenflaskan åkte nubbehiss ur ryggsäcken. Efter att ha hasat ner för en brant "trappa" (nu var jag rätt generös med substantiven, det var hack i backen och gick nedför) så går man över ett enormt lavafält. Knorvigt och korvigt, påminner om skinn på chokladen och ytterskärgården med stora böljande svarta kullar. Sen börjar man gå uppåt, i en stor kanelbulleformad cirkel. Molnen ligger täta i kanten av bergets fot och vill ta för sig men vågar inte. Utsikten blir mer spektakulär för varje höjdmeter, men det är långt till 2632m. Vi startade på 2311m, gick ner till 2210m innan vi började klättra. Lavan är vass, krischar, klirrar, ändrar färg från grått till vitt, kolsvart, skimrar i rosa orange och blått och blir porös, dammar och här och var glittrar den som oljeskimrande kattguld. Helikoptrar med slappa (täta) turister trummar över huvudena och vi följer de små vitmålade prickarna som ett Lemmings-tåg, det är unga och gamla och hundar och motionärer och turister och fan och hans moster, fast det finns olika stigar, alla ska inte till toppen. Vi knatar på, solen är varm men det fläktar skönt. Vi ser var lavan har hittat nya vägar ut i vulkanens sidor och vällt fram, ny svart lava ovanpå gammal grå. Spruckna bubblor och tydliga explosioner. Och bajspapper i varenda skreva. Härliga turister.
Väl uppe på toppen kommer jag ihåg att det var nånting med höjdskräck, och sätter i system att sortera små stenar - medan de andra i gänget (ok typ alla andra på toppen) som inte får panik av att stå på en liten platå 2600m ovanför havet och blicka ner i en krater - tar kort på omgivningen, molnen som ligger som ett litet marängtäcke där nere och på den lilla lilla rökpuffen i kratern som letar sig upp och visar att det finns något varmt och jävligt som kokar där under. Fem meter ner från platån har jag kaxat till mig igen (att förklara vetenskapen runt höjdskräck är svårt) och kan hålla med om att det är maffigt att stå och se molnen ligga tjockt i dalen. På vägen tillbaka fick vi se en kolibri, som Benny lyckades fota röven på. 10/10!
Ner i kratern...
Hummingbird BUTT
Lavan som käkade upp vägen, och den nya vägen som lagts ovanpå.
Lavan trängde 1977 fram till kyrkan, kom in i dörröppningen - och stannade utan att förstöra något. Kyrkan bytte namn till Notre Dame des Laves.
Trä på dig kängorna och ta ett år ledigt för att vandra genom La Réunion. Det finns så mycket att se, så många stigar att vandra. De gör egen rom och importerar billigt vin från Frankrike, i övrigt är det roti och snack bar som gäller. Ett mischmasch av creol, indiskt, madagaskarianskt, hinduiska tempel, muslimer, buddhister, katoliker, chikungunya, baguetter och som alltid så trevligt som man själv gör det till.
Nu ligger båtarna i startgroparna i marinan, nästa överfart är mot Sydafrika. Ett äventyr av helt annan kaliber, som monsieur själv får berätta om...
//Angie
Såklart! Nya reservdelar från Sverige...
Vi hann med en bryggklippning :)
Katten som satt i fruktnätet i båten och letade efter den torkade fisken får här en svensk utskällning av Benny. (Som inte hjälpte, katten kom tillbaka. Och tillbaka.)
