Vi motorseglade till viken Hakatea lite västerut. Man slirar alltså in i en liten snäv öppning (kommer man ens IN där??) och omfamnas av ett dramatiskt landskap: ankringsviken ligger insprängd mellan höga, vassa, gröna och svarta bergskammar. Dalen påminner lite om när man hugger bitar ur en parmesanost! Det rullar betydligt mindre här än i Taiohae, trots dubbelankare mot svallet. Djävulsrockor och black tip-hajar simmar vid båten och inspekterar oss. Små ballyhoos hänger vid ytan och viftar med röda nosspetsar. Och alla äter de banan! Släng i en bananstump så kastar sig alla fiskar över den! Vi slängde i en liten krok, för vi hade hört att tonfiskar hänger här, men fick istället upp en haj! Är det en black tip reef shark eller en black tip shark? Fiskesjukdomen ciguatera finns i området, inget man vill ha i present! Fiskeboken säger: Ask the locals. Så vi puttrade in och hittade Michel som bor vid stranden tillsammans med sina hundar och katter. "Den är mmm! Ta hit den så har vi barbecue! Fast visa inte gendarmen..."
 |
| Hajen! |
 |
| Hakatea |
Vi tog oss in i floden, Benny för att knata till vattenfallet (Hakaui, 350m högt) och spana, och jag som fortfarande är klen som en torr gren för att i sakta mak spatsera runt och fota kokospalmer och andra långsamma saker vid stranden. Benny travade sålunda iväg med Jonas från Alma, båda klädda i heltäckande för skydd mot mygg och no-no's och med varsin gopro i högsta hugg.
 |
| Vattenfallet, snyggast på avstånd. |
 |
| Kratrar från fallande stenar. Passa sig noga!! |
Under tiden hasade jag i sakta mak omkring i lervällingen med en lokal hund som sällskap och sicksackade mellan papayaträden, bananträden, tiarébuskarna, pepparbuskarna, mangoträden och kokospalmerna. Jag blev varnad för kokosnötterna som tog kål på en turist för något år sedan. Kokosnötterna på runt 7kg dönar ner från 5-10m höjd och, tja, the locals don't have to warn me twice liksom. Efter lite snäckspaning med hjälp av min dagishund sprang jag på Michel igen, han skulle hänga hos sin brorsa ett tag så jag fick haka på. Jag fick genast ett stort fat pamplemousse under näsan och sen började vi med engelsk-franska charader. De berättade lite om dalen och viken, jag frågade hur det är med hajarna, om de är gillar att nafsa på exempelvis båtbadare, och Michel sa "Nej, jag har aldrig blivit biten. Jag är i och för sig polare med den största hajen, han heter Popol och jag brukar ge honom fisk när jag har varit ute och fiskat." Heh.
 |
| Papaya |
 |
| Peppar |
 |
| Glatt sällskap |
 |
| Snigel och luftiga promenadskor |
När Benny och Jonas hittat ner igen gick vi till nästa familj där vi käkade lunch, en familj som går runt på att servera lunch och sälja frukt till yachtisar som går på äventyr. En traditionell (or so they say) marquesisk lunch bestående av ris, friterade bananer, getstuvning, cocos-gnocchi (!), tonfisk i kokosmjölk med vitlök, strimplad grön papaya och dressing på senap. Helt hysteriskt gott, vi åt oss höggravida med matbäbisar hela gänget! Frun i familjen manade med bestämd min på oss att äta upp, tunna små svenskar, ät ordentligt! Vi rullade ner mot stranden och undrade hur vi skulle palla med en midsommarmiddag efter det här...
 |
| Michel i grönt, bror Alexander och brorson Alexander |
 |
| So good! |
 |
| Paul visar hur man skalar en kokosnöt. Spett 👌 |
Efter lite pyssel med dingarna kom vi ut till båten och slaktade två kokosnötter som hittades på vägen. Vi kokade ihop saften och rivet kött tillsammans med hajen (den var ju redan död, vi vaskar inte fisk) och firade midsommar på den norska båten Wilhelm. Det visade sig att det norska gänget hade startat från vår "hemmahamn" Praia do Vitoria en vecka innan oss. Sedan kom de ihåg att jo men de seglade ju förbi den här gula båten precis innan Panama, och vi mindes att vi hade sett två norska båtar som passerade oss på just den sträckan. Man kan segla jorden runt och ändå missa varandra, men någonstans bör man ju träffas... Och fira midsommar exempelvis!
Pamplemousserna är så många så nu ritar vi ansikten på dem och leker "grevinnan och betjänten"...
 |
| Att ha lite span på tidvatten... Glömde vi... |
 |
| Skala en kokosnöt - helst i land! Smulor errywerrr... |
Ett massivt regn gav ankringsdalen långa vita vattenfallsränder längs med bergen. Vi tog det lugnt och hängde på båten och matade fiskarna med fruktbitar. Benny trampade på några små taggar någonstans i ett vattendrag, och nu började såren gå från "lite lätt rosa" till "röda streck som går upp på foten" så antibiotikakrämen ackompanjeras av en penicillinkur. Upp och lufta skeppsapoteket igen.
 |
| Penicillindags |
Efter en segling mot Ua Pou: Vi fick ankra om pga dragg typ FEMHUNDRA GÅNGER så jag är iaf skitless på den här ön redan, och man förstår ju av namnet att det finns flera som varit... Liten pytteankring och absolut noll styrsel på hur båtarna svingar.
Men en sak som kan få allt att kännas bättre är en banankaka, och det är ett så strålande recept att vi måste få dela med oss av det:
Kairos Banankaka - "botar bananfobi"
5-6 små pyttebananer (ca 10cm långa. Eller motsvarande massa i vanliga bananer. Två? Tre?)
1 ägg
0,75 dl olja (något utan smak, solros eller majs)
0,6 dl socker (vitt eller vitt-ish)
0,5 krm salt
en skvätt vaniljessens eller vaniljsocker (1 msk typ)
2 dl vetemjöl
0,5 msk bakpulver
ev några russin om man känner fört'
Mosa bananerna ordentligt. Vispa ner ett ägg och oljan. Blanda ner socker, salt och vanilj. Blanda mjöl med bakpulver och rör ner i smeten. Släng i russin om du gillar sånt.
Smörj och bröa en stekpanna och häll ner smeten, stek med lock 15 min på låg värme, vänd och kör 5 min på andra sidan. När den "kortstekta" sidan ser ut som en vacker pannkaka är kakan klar!
(Vi steker allt bröd och alla kakor på gasspis, gasugn är ingen favorit vare sig resultatmässigt eller att dra igång i en 30-gradig omgivning...)
 |
| Ua Pou |
