fredag 25 december 2015

Merry Xmas from de Caribbean!

Vi är framme på flipsidan! Atlanten är krossad, vi får nu ikläda oss röda byxor utan skam! (Vet inte var ursprunget till detta kommer ifrån, men nu kan vi iaf ha på oss sjöställsbrallorna utan att skämmas?)

Under sista etappen på väg mot Barbados fick vi så äntligen lite regn - mer sötvattensavsköljning för att tvaga bort det sista av Harmattans röda damm. Dessvärre följdes regnet av korta men högst frekventa små squalls, squalls är små oväder som sveper fram i tropiska regioner likt väggar av regn och stark vridande vind. Surprise-väder! De kommer fort och de går över fort, men det är skönt att vara förberedd! Eftersom vår andra genua blåste sönder på pin kiv någonstans över Atlanten så hade vi iaf plockat fram en liten extrafock (vilken flytande trollerilåda med segel!) som fick agera försegel. Den är klart mycket mindre och vi höll oss stadiga med ett rev på storen, en liten stormfock och vår lilla, krispiga försegels-genua-ish-fock.
Vi ägnade den sista veckan åt tupplurande, chicago-spelande, att dra upp en liten tonfisk och en barracuda, middagslurande, att dra upp lite fler doradosar och att försöka pricka munnen med matbitarna i det kraftiga rullandet.

På julafton festade vi loss på en liten glöggjävel och varsina 17 pepparkakor (att det finns 34 pepparkakor i ett ANNAS-paket är VIKTIG INFORMATION när man bara har ett paket mjuka guldklimpar att slåss om. Jag säger inte att det hade blivit en vårdnadstvist om det hade varit ett ojämnt antal, men vi hade antagligen delat med smulprecision.)
Vi fick slå av på takten under det sista dygnet för att pricka incheckningen under kontorstiderna och slippa jouravgiften... Så på det 16:e dygnet fick Benny klättra iland på en jävligt hög kaj avsedd för skepp och knata iväg mot de tre vanliga instanserna (customs/ health/ immigration) för att fylla i femtelva papper med frågor som "Har ni råttor ombord? Har era råttor börjat dö i ovanliga mängder på sistone? Hur många gram tobak har ni ombord? Har ni pest ombord?" I våra ögon rätt medeltida frågor kan tyckas, men +poäng för noggrannhet!
Incheckningarna ligger precis bredvid tax-freen och det verkar inte vara ovanligt att man som besökare kan få en liten gröning att gå och handla åt tjänstemännen för... Hehe.
Vattnet är någonstans runt 27 grader vilket känns helt ok:) Det ska tydligen finnas en massa sköldpaddor att snorkla på här där vi ligger, men vi vågar oss inte på längre simturer utan dinge-vakt, vattenskotrarna bränner runt ankarliggarna som dårar här...

Fan vad mycket text det blev. Så här mycket har jag inte uträttat på flera dagar! Dags att udda av med lite fika i solen och lyssna på musiken från stranden. Nu ska vi glana på annat än bara varandra, haha! Bilder kommer när vi släntrar förbi lite wifi.

Pöss och God fortsättning!
//a&b

----------
radio email processed by SailMail
for information see: http://www.sailmail.com

söndag 20 december 2015

20 dec 2015

Hälsningar från mitt ute på Atlanten! Eller, i ärlighetens namn så passerade vi vår mittpunkt för två dygn sedan (en liten kall cava och kakfrossa på det va!), men med 700Nm kvar till Barbados så är vi ändå "pretty far out i pölen".
Norrut äre inte mycket i vägen innan kungskrabborna och isbjörnarna, men söderut har vi fått lite fastland i form av Sydamerika!
Vi höll på att få en nära-lastfartyg-upplevelse idag, Huangyan Spirit från Liberia med en nätt volym på 160x24x6,6m såg oss inte i de höga vågorna. Efter lite missförstånd över VHF så fick vi dem att ändra kurs - fast inte åt det hållet vi bad om - och de passerade framför oss på 0,97Nm istället för osköna 15m. Ja, METER.
Världen och haven ter sig små och trånga ibland.

Position: 12 52.83N, 47 50.30W


För nära nr1...

För nära nr 2... De här fick ändra kurs rätt radikalt.

Striped tuna!



----------
radio email processed by SailMail
for information see: http://www.sailmail.com

måndag 14 december 2015

Och på den sjätte dagen...

.. Dristade de seglande tu sig till ett radioburet inlägg för att sålunda meddela sin position! Vinden är måttlig till frånvarande, vi guppar med vågor och strömmar och storseglet har hissats och halats som ett nubbeglas på midsommarafton. Ingalunda gör det skillnad på fiskelyckan att gå i sakta mak, för några kvällar sedan hävdes en ny dorado upp för att fylla kylen. Och morgonen därpå slet vi upp tre till, alla mätte runt metern... Den femte, gammelgäddan, var så stor att fiskelinan stod som en fiolsträng efter mantåget! Benny ba: HANDSKAR!!! Men den jäkeln vägrade låta sig dras in, vi såg bara skenet av den i vågen, det gick inte ens att urskilja en fisk, som med de andra - hela vågen lös ilsket turkost, och sedan släppte den. Tur var väl det iofs, de andra räckte gott och väl att fylla matsedeln med fiskpyttipanna, fiskburrito, fiskgryta etc.
I övrigt så läser vi bra och dåliga böcker, sänker tempot lite ytterligare och väntar på att komma in i passad-bältet. En hel colaburk ställde till det i sockernivåerna för några timmar sen, men efter lite dans och damp så verkar ordningen vara återställd.

Position atm: 12 58.51N, 34 1.53W, 5000m djupt...

----------
radio email processed by SailMail
for information see: http://www.sailmail.com

tisdag 8 december 2015

Te' logu!

Nu sitter vi här, med tårna längst ut på trampolinen och siktet inställt på Barbados!
Vi lämnar Cape Verde bakom oss - ett fattigt land, en varm och härlig ögrupp, en samling finfina minnen och bekantskaper. Några av öarna ser ut som torra bajskorvar, andra som djungler. I Palmeira mötte vi de vänligaste människorna, de som festade hårdast och dansade som dårar när det blev folkfest på gatorna. På São Nicolau smälte vi som choklad i världens lugnaste tempo. I Mindelo har de istället chokladen inlåst i glasskåp och minst fem snutar inne i affären som vaktar hårt på den jävel som slänger ett olovligt öga på en åtråvärd hårdimporterad Pingo Doce-marmelad för 190$00 (runt 16 spänn).
Efter Sal hittade vi inte så många kite-lovliga stränder, så ni som följer vårat surfäventyr får återkomma någonstans i Västindien...
Vi har båten full med röd sand.
Vi har inte lärt oss krioul.
Vi (a) har blivit jagade av vidriga insekter med alldeles för många, för långa ben.
Vi (b) har ätit oss mätta på cachupa.
Vi har lyssnat på morna.

På andra sidan Atlanten väntar så småningom chokladfabriken på Grenada... Och däremellan en massa fiskar som vill bli ätna, hoppas vi såklart! Går det så langar vi upp något inlägg via radion, annars önskar vi alla en God Jul! (Bråka inte så mycket om julkalendern där hemma, "tänk på barnen i Afrika...")

Eller som Kapten sammanfattar det hela:
Det var annorlunda. Det var kul!





måndag 7 december 2015

Från Santa Luzia till São Vicente och atlant-bunkring i Mindelo

Efter São Nicolau seglade vi vidare till Santa Luzia - den totalt obebodda lilla stenhögen (sånär som på ett litet fiskeläger) på väg till São Vicente. Det blåste, tja, "friskt" är ett milt uttryck, och i kombination med solen som orkade fram bakom den vindburna sanden hade vi som alla fellow sjöbusar kallar BRA LADDNING. (Vindgenerator + solceller = mums)
Vi kom aldrig i land på ön dock, svallen hade förvisso slängt oss långt upp på stranden vid landgång men sen ska man ju hem också...
Det var inte direkt fullsmetat med båtar i den viken. Någon segelbåt här och var, enstaka fiskebåtar som puttrade förbi eller seglade med sina presenningar och hemgjorda lakan-segel och viftade med varsin languster i nävarna.

Efter någon vecka, bortskämda med laddning och fräscht vatten, satte vi av mot São Vicente och Mindelo som är sista stoppet för de flesta innan andra sidan Atlanten. Mindelo är en storstad, kan man väl säga, i sammanhanget. Fattigdomen som syns överallt sparkar alla flashiga hotell och affärer hårt mellan benen, kontrasterna som säkert skaver hål i folk som bor här gör det till en oskön stad med oskön stämning.    
Ett konstant tjockt sand/dammlager hänger i luften och en dag så REGNADE DET! Trots Cape Verdes 360 soldagar om året hit och dit, det åskade och regnade och med alla våra sand-röda skot och tampar så var det ljuvligt att höra smattret av sötvatten mot däcket! Efter regnet så avtecknade sig dock något som vi inte varit beredda på... Santo Antão dök upp bortom ankarviken! Och riktigt nära dessutom! Sandigt? Ingen av oss röker, men hey läkarna kommer inte tro oss när de ser våra lungor...

I Mindelo ska vi bunkra käk, ta en kall öl på en bar, tjöta med båtgrannar och förbereda oss för några veckor på tu man hand. Kommer vi rita ansikten på fendrar och börja kalla dem vid namn? Vem kommer först att utropa eget kejsardöme? (Den som orkar göra en egen flagga, finns ju bara ett svar på den...)

Santa Luzia. En grannbåt. lite väl nära va, får man ingen privacy i den här viken...  
En vanlig dag i Mindelos hamn. Dammigt? Ja. 

Och som det ser ut efter regn. Bilden tagen åt exakt samma håll!

Stadsplanering Cape Verde style!

Mindelo är mycket livemusik. Och ett lastbilsflak med högst musik. 
Dammig hamn - ja det är solen där borta!
Vi frossar i grönt, så långt som det håller och i den utsträckning vi hittar okylda specerier. För att inte få ombord mer än nödvändigt av små fripassagerande djur så badar vi allt i vinäger + vatten. Funkar även finfint i svenska hem för att ta bort rester av bekämpningsmedel och annat skräp om du inte har lyxen att odla eget...
Obs. Håll morötterna borta från vinägern om du inte vill ha kamouflage-morötter med bärighet i klass med en McDonalds-pommes frites.  


fredag 27 november 2015

São Nicolau

São Nicolau asså.
Ön som har en tonfiskfabrik i hamnen.
Ön som tar emot ca 0,06% av alla Kap Verdes turister.
Ön som inte har ett hotell.
Ni ser? De har en export att tala om, de har frodiga dalgångar fullsmockade med odlingar, de har inga stränder, inga hotell och vad ger det - en fantastisk jefla ö.
Människor är lugna och vänliga (talar mer kreol än portugisiska men peka och le börjar vi bli bra på!) och det mesta är billigare än på länge. Vi tog en taxi/buss till huvudstaden Vila de Ribeira Brava, 50 minuter väg huggen ur berget. Skitkul om man gillar höjder, som vanligt. Vi spankulerade runt och jagade fjärilar, kollade på spindlar stora som knytnävar, köpte kakor och hälsade på tanter med baljor på sina huvuden.
På färden hem fick vi bekanta oss med Alex, en tysk som fått för sig att bygga hus på norrsidan av São Nicolau där det är som grönast. Han hade sin polare i släptåg, en lätt salongsberusad herre som presenterades som "president of his village", han hette Sexy. Det var en fin färd. Han pekade ut var vattenfallet forsar fram vart tionde år, och var de har öns grogue-bränneri. Här är viktigt fick vi veta att just groguen från denna ö kallas "grogue de terra" och de andra öarnas grogue kallas "grogue de mar". Vit pinne-varning asså.

Nu trotsar vi svallen i hamnen (HE RE GUD KAN DET RULLA MER?!) och kör fredagsmys.

Puss på er!


Svart fin sand i Tarrafal

Husen. Dessa bjärta färgkombinationer. Ju mer desto bättre!






Scenario: en kall kaffe och platt bulle på macken vid E4. Eller palmer:)
Har ni sett filmen "Imse Vimse Spindel"?
VAD är detta?


Djärvt fjärilsjagande av Angie.
Lite mer sansat fjärilsfotande av Benny.


Från vägen och rakt ut...




torsdag 26 november 2015

Från Boa Vista till São Nicolau

När vi berättade för folk vi mötte på Sal att vårat nästa stopp var Boa Vista så gjorde de flesta tveksamma miner och sade att vi antagligen inte skulle vilja stanna så länge som vi hade tänkt, snarare att vi skulle vända i dörren efter bara någon dag. Allmänt intryck: osäker ö. (Kanske inte lika illa rykte som Praia på ön Santiago "checka in och ut samma dag stanna max någon timme" men men.)
Efter att ha skvalpat runt i bukten några dagar så puttrade vi iallafall in till stan Sal Rei och möttes av en herre som stod i strandkanten och frågade oss nyfiket om vi var seglare - jomenvisst - det visade sig att han hade levt många år på havet och kört lastfartyg till både Stockholm och andra avkrokar jorden runt. Vi tjattrade ett litet tag och tog sen lite praktiska frågor typ är det ok att vi lägger vår jolle här etc. Vi pekade uppåt stan och frågade om vi kunde slänga våra sopor (trash) någonstans, varpå han svarade:
"Yes, quite a lot, mostly from Senegal. Also many from Gambia and around."
Vi kom tillrätta med soppåse-frågan till slut men det är samma visa som vi hört om på Sal...
När vi kom upp till torget kom de emot oss som hungriga zombies - försäljarna. De var ungefär lika frekventa som vi hade upplevt i Santa Maria men klart mycket mer aggressiva. Det slutade med en mycket kort vända gatan upp och ner, och sen ner på strandpromenaden för en mycket dyr bira. Special price for sailors, men är biran dyr och varenda jävel en aggressiv försäljare så kan man lika gärna smula vidare, tänkte vi och lättade ankare senare samma dag.

Morgonen efter kom vi fram till Tarrafal på ön São Nicolau och droppade ankaret på 10m superklart djup. Att stå på båten och se hela vägen ner till botten, läckert. Vi har dock blivit varnade för att det finns gott om hajar här, och några små mystiska maneter (?) har glidit förbi.
Men det skiter väl Benny i och hoppar i med kameran före :D
Det är bra att ni har en dåre som gör grejer och en fegis som sitter ombord och skriver om det hele... Hehe

Torget, det enda färgglada i Sal Rei...

Lite för dyrt, men fräscht. Ägs av blekfisar och stoltserar med ett gäng TripAdvisor-diplom.
Snorkling på Boa Vista
Kusten på São Nicolau - vatten kända för bra fiske! Fullt med små lokala fiskebåtar.
De höga bergen ger ömsom hårda kastvindar ömsom
vindskydd så att alla vispar runt och gungar.
På plussidan: inga sandbankar eller flughorder på båten!



måndag 23 november 2015

Snurra runt på Sal och segla till Boa Vista

Söndagen i Palmeira var en tjusig liten folkfest, varenda kotte tog sig ut för att köpa grillspett och fiskgryta från gatan, lyssna på musik och käka popcorn i plastpåsar. T o m mc-knuttarna var nere och varvade sina hojar för fnittrande småbrudar... Tokhärlig stämning och billig bira, vad mer kan man begära! Vi spenderade några fler kvällar på Barlavento Club, ett röjigt litet hak med känslosamma biljardspelare, skön och hög musik och ja, allt precis som det ska vara.

Sal är en liten ö med oerhört sympatisk befolkning. Vars du än vänder dig så är alla glada och trevliga, trots stor fattigdom. I Santa Maria drar krims-krams-säljare från fastlandet, oftast Senegal, ner det charmiga intrycket genom att vara påstridiga, jävliga och en allmän turistplåga. De äkta Kap Verdianerna trivs inte heller med läget men hey, c'est la vie. De har dock öppnat en liten market som heter "real Cabo Verde" om man har vägarna förbi, och till skillnad från importerade träskulpturer från fastlandet så säljer de bara saker som tillverkas på ön - och utan en tjattrande försäljare över axeln.
Fast nu tillverkar de ju inte så mycket på ön.
Sal har varit en tillverkningszon för just salt (svårgissat!) men är det inte längre. I dagsläget kan man inte ens täcka öns egna behov av salt, så man satsar hårt på turismen istället och eftersom vi har testat kite-beach, badat på stranden i Santa Maria och knatat några varv i Espargos så tänkte vi slå en flukt på Salinas och Pedra de Lume, en liten fiskeby i anslutning som står på intresselistan för UNESCOs världsarv.
Gött nog så fick vi sällskap av en Francoise från nyanlända grannbåten Nerthus och tog en taxi upp till salttaget.
För det facila priset av €5 får man åtnjuta upplevelsen av att som ett litet flöte fnittra runt i saltbassängerna och försöka ställa sig rätt upp för att doppa fötterna i den varma leran på botten... Efter badet är man vitdammig av små saltkorn och lemmarna stelnar snabbt, tänk Terminator 2.
Klart värt ett besök!

Pedra de Lume är en rätt övergiven liten fiskeby där man mest kan spankulera omkring och se på rostiga vrak och strandfynd. Pittoresk, och öde. Världsarv... Vete fan...

OCH! Efter mycket om och men, och själva anledningen till att vi fastnat så länge på Sal, äntligen fick vi tag på varsin kite! Vi träffade på Rod och Sheena som har en skola på stranden och gick med på att sälja oss sina egna gamla kites, i tursamt nog samma storlekar som vi själva hade tänkt oss... Angies kite heter sålunda Sheena (I will take great care of Sheena!) och Bennys heter Rod. (No promises made here!) Efter detta förlösande inköp kände vi att vi kunde segla vidare mot Boa Vista. Vi tänkte ta en till hamn på Sal på vägen (Murdeira), men där var det protected area som inte stod med i vår 11 år gamla pilotbok och vi fick segla vidare på dirren...

... så vi slängde i en liten squid och fick 1m dorado på kroken!  

Att komma fram till Boa Vista är lite samma sak som Sal. Ankom gärna dagtid. Hade vi planerat för Boa Vista så hade vi seglat tidigare, men nu var det som vanligt och vi kom fram till Porto de Sal Rei precis när svärtan lagt sig. På sjökortet ligger hela ön 0,3Nm fel så när vi låg gott och väl utanför ön visade programmet att vi låg någonstans mitt på land. Kan man inte kolla på sjökortet och ser man inget så får man köra efter djupkurvan, tänkte Benny och tog oss in oerhört snyggt efter pilotboken och fish findern!

Så vi hänger ett tag i en bukt med klart vatten och vita stränder, vi får väl se hur mycket vi kan rasta Rod och Sheena i denna frånlandsvind...


Kap Verde är inte en ö, som man kanske inte kommer ihåg från geografilektionerna. Utan likt
Kanarieöarna eller Azorerna finns det ett helt gäng att lägga på minnet!
Här är hela arkipelagen, och vi tänkte dra igenom den norra delen... En del iaf.
Huskattan på Barlavento som har hängt och klängt över Benny och hans cachupa...
Söndagshäng

Salinas, saltbassänger med olika nyanser och stadier av saltillverkning
Inte frost. Salt.


Att det kan vara så kul att flyta som en kork:)

Pedra de Lume




Slaktdurken. Svårt att förblöda en så stor fisk uanför relingen...
Så gött stämmer sjökorten med den faktiska rutten!
Ett gammalt fort på en liten ö utanför Sal Rei. Har ingen mer historielektion om detta, det ligger lite kanoner och skräpar :)

Vi roar oss bäst vi kan...
... Och har man ingen snö så får man göra en sandängel!
Rod är ute och luftas en skvätt!