São Nicolau

São Nicolau asså.
Ön som har en tonfiskfabrik i hamnen.
Ön som tar emot ca 0,06% av alla Kap Verdes turister.
Ön som inte har ett hotell.
Ni ser? De har en export att tala om, de har frodiga dalgångar fullsmockade med odlingar, de har inga stränder, inga hotell och vad ger det - en fantastisk jefla ö.
Människor är lugna och vänliga (talar mer kreol än portugisiska men peka och le börjar vi bli bra på!) och det mesta är billigare än på länge. Vi tog en taxi/buss till huvudstaden Vila de Ribeira Brava, 50 minuter väg huggen ur berget. Skitkul om man gillar höjder, som vanligt. Vi spankulerade runt och jagade fjärilar, kollade på spindlar stora som knytnävar, köpte kakor och hälsade på tanter med baljor på sina huvuden.
På färden hem fick vi bekanta oss med Alex, en tysk som fått för sig att bygga hus på norrsidan av São Nicolau där det är som grönast. Han hade sin polare i släptåg, en lätt salongsberusad herre som presenterades som "president of his village", han hette Sexy. Det var en fin färd. Han pekade ut var vattenfallet forsar fram vart tionde år, och var de har öns grogue-bränneri. Här är viktigt fick vi veta att just groguen från denna ö kallas "grogue de terra" och de andra öarnas grogue kallas "grogue de mar". Vit pinne-varning asså.

Nu trotsar vi svallen i hamnen (HE RE GUD KAN DET RULLA MER?!) och kör fredagsmys.

Puss på er!

Svart fin sand i Tarrafal

Husen. Dessa bjärta färgkombinationer. Ju mer desto bättre!

Scenario: en kall kaffe och platt bulle på macken vid E4. Eller palmer:)

Har ni sett filmen "Imse Vimse Spindel"?

VAD är detta?

Djärvt fjärilsjagande av Angie.

Lite mer sansat fjärilsfotande av Benny.

Från vägen och rakt ut...

Från Boa Vista till São Nicolau

När vi berättade för folk vi mötte på Sal att vårat nästa stopp var Boa Vista så gjorde de flesta tveksamma miner och sade att vi antagligen inte skulle vilja stanna så länge som vi hade tänkt, snarare att vi skulle vända i dörren efter bara någon dag. Allmänt intryck: osäker ö. (Kanske inte lika illa rykte som Praia på ön Santiago "checka in och ut samma dag stanna max någon timme" men men.)
Efter att ha skvalpat runt i bukten några dagar så puttrade vi iallafall in till stan Sal Rei och möttes av en herre som stod i strandkanten och frågade oss nyfiket om vi var seglare - jomenvisst - det visade sig att han hade levt många år på havet och kört lastfartyg till både Stockholm och andra avkrokar jorden runt. Vi tjattrade ett litet tag och tog sen lite praktiska frågor typ är det ok att vi lägger vår jolle här etc. Vi pekade uppåt stan och frågade om vi kunde slänga våra sopor (trash) någonstans, varpå han svarade:
"Yes, quite a lot, mostly from Senegal. Also many from Gambia and around."
Vi kom tillrätta med soppåse-frågan till slut men det är samma visa som vi hört om på Sal...
När vi kom upp till torget kom de emot oss som hungriga zombies - försäljarna. De var ungefär lika frekventa som vi hade upplevt i Santa Maria men klart mycket mer aggressiva. Det slutade med en mycket kort vända gatan upp och ner, och sen ner på strandpromenaden för en mycket dyr bira. Special price for sailors, men är biran dyr och varenda jävel en aggressiv försäljare så kan man lika gärna smula vidare, tänkte vi och lättade ankare senare samma dag.

Morgonen efter kom vi fram till Tarrafal på ön São Nicolau och droppade ankaret på 10m superklart djup. Att stå på båten och se hela vägen ner till botten, läckert. Vi har dock blivit varnade för att det finns gott om hajar här, och några små mystiska maneter (?) har glidit förbi.
Men det skiter väl Benny i och hoppar i med kameran före :D
Det är bra att ni har en dåre som gör grejer och en fegis som sitter ombord och skriver om det hele... Hehe

Torget, det enda färgglada i Sal Rei...

Lite för dyrt, men fräscht. Ägs av blekfisar och stoltserar med ett gäng TripAdvisor-diplom.

Snorkling på Boa Vista

Kusten på São Nicolau - vatten kända för bra fiske! Fullt med små lokala fiskebåtar.

De höga bergen ger ömsom hårda kastvindar ömsom
vindskydd så att alla vispar runt och gungar.
På plussidan: inga sandbankar eller flughorder på båten!

Snurra runt på Sal och segla till Boa Vista

Söndagen i Palmeira var en tjusig liten folkfest, varenda kotte tog sig ut för att köpa grillspett och fiskgryta från gatan, lyssna på musik och käka popcorn i plastpåsar. T o m mc-knuttarna var nere och varvade sina hojar för fnittrande småbrudar... Tokhärlig stämning och billig bira, vad mer kan man begära! Vi spenderade några fler kvällar på Barlavento Club, ett röjigt litet hak med känslosamma biljardspelare, skön och hög musik och ja, allt precis som det ska vara.

Sal är en liten ö med oerhört sympatisk befolkning. Vars du än vänder dig så är alla glada och trevliga, trots stor fattigdom. I Santa Maria drar krims-krams-säljare från fastlandet, oftast Senegal, ner det charmiga intrycket genom att vara påstridiga, jävliga och en allmän turistplåga. De äkta Kap Verdianerna trivs inte heller med läget men hey, c'est la vie. De har dock öppnat en liten market som heter "real Cabo Verde" om man har vägarna förbi, och till skillnad från importerade träskulpturer från fastlandet så säljer de bara saker som tillverkas på ön - och utan en tjattrande försäljare över axeln.
Fast nu tillverkar de ju inte så mycket på ön.
Sal har varit en tillverkningszon för just salt (svårgissat!) men är det inte längre. I dagsläget kan man inte ens täcka öns egna behov av salt, så man satsar hårt på turismen istället och eftersom vi har testat kite-beach, badat på stranden i Santa Maria och knatat några varv i Espargos så tänkte vi slå en flukt på Salinas och Pedra de Lume, en liten fiskeby i anslutning som står på intresselistan för UNESCOs världsarv.
Gött nog så fick vi sällskap av en Francoise från nyanlända grannbåten Nerthus och tog en taxi upp till salttaget.
För det facila priset av €5 får man åtnjuta upplevelsen av att som ett litet flöte fnittra runt i saltbassängerna och försöka ställa sig rätt upp för att doppa fötterna i den varma leran på botten... Efter badet är man vitdammig av små saltkorn och lemmarna stelnar snabbt, tänk Terminator 2.
Klart värt ett besök!

Pedra de Lume är en rätt övergiven liten fiskeby där man mest kan spankulera omkring och se på rostiga vrak och strandfynd. Pittoresk, och öde. Världsarv... Vete fan...

OCH! Efter mycket om och men, och själva anledningen till att vi fastnat så länge på Sal, äntligen fick vi tag på varsin kite! Vi träffade på Rod och Sheena som har en skola på stranden och gick med på att sälja oss sina egna gamla kites, i tursamt nog samma storlekar som vi själva hade tänkt oss... Angies kite heter sålunda Sheena (I will take great care of Sheena!) och Bennys heter Rod. (No promises made here!) Efter detta förlösande inköp kände vi att vi kunde segla vidare mot Boa Vista. Vi tänkte ta en till hamn på Sal på vägen (Murdeira), men där var det protected area som inte stod med i vår 11 år gamla pilotbok och vi fick segla vidare på dirren...

... så vi slängde i en liten squid och fick 1m dorado på kroken!  

Att komma fram till Boa Vista är lite samma sak som Sal. Ankom gärna dagtid. Hade vi planerat för Boa Vista så hade vi seglat tidigare, men nu var det som vanligt och vi kom fram till Porto de Sal Rei precis när svärtan lagt sig. På sjökortet ligger hela ön 0,3Nm fel så när vi låg gott och väl utanför ön visade programmet att vi låg någonstans mitt på land. Kan man inte kolla på sjökortet och ser man inget så får man köra efter djupkurvan, tänkte Benny och tog oss in oerhört snyggt efter pilotboken och fish findern!

Så vi hänger ett tag i en bukt med klart vatten och vita stränder, vi får väl se hur mycket vi kan rasta Rod och Sheena i denna frånlandsvind...

Kap Verde är inte en ö, som man kanske inte kommer ihåg från geografilektionerna. Utan likt
Kanarieöarna eller Azorerna finns det ett helt gäng att lägga på minnet!
Här är hela arkipelagen, och vi tänkte dra igenom den norra delen... En del iaf.

Huskattan på Barlavento som har hängt och klängt över Benny och hans cachupa...

Söndagshäng

Salinas, saltbassänger med olika nyanser och stadier av saltillverkning

Inte frost. Salt.

Att det kan vara så kul att flyta som en kork:)

Pedra de Lume

Slaktdurken. Svårt att förblöda en så stor fisk uanför relingen...

Så gött stämmer sjökorten med den faktiska rutten!

Ett gammalt fort på en liten ö utanför Sal Rei. Har ingen mer historielektion om detta, det ligger lite kanoner och skräpar :)

Vi roar oss bäst vi kan...

... Och har man ingen snö så får man göra en sandängel!

Rod är ute och luftas en skvätt!

Kite baby kite!

Uppdaterat: Inlägget 1 november har fått en liten video!

Sådärja. Då var vi sandblästrade och blåslagna, vi har ökat saliniteten i våra kroppar näst intill sill-nivå, vi har tumlat upp klädda i sjögräs (som bränns om man hänger för länge i det - good to know såhär i EFTERHAND). Vi har hängt i linor efter små tygsjok och släpats både längs med och mitt emot vågor i alla format. Nej, det var inte drakfest på ett regnigt Gärdet. Vi tog fyra lektioner kite-kurs!

Vi knatade in på en bar som såg ut att ha trevlig öl och som dessutom råkade ha kite- / surf- / sup-lektioner. Vi fick hänga med ägaren / läraren Titik i fyra dagar med varierande vindstyrka och han fick se svenska sälar mörda hans stackars drakar...

Vi åkte till en strand på sydöstra Sal som verkar heta Costa Fragata eller som alla kallar den; Kite Beach. Konstant pålandsvind och vågor gör den till ett perfekt ställe för surf, oavsett kunskapsnivå. Först fick vi lattja med en liten regnbågsfärgad drake på land för att få någon slags känsla för höger och vänster, för 30 år in i livet så har det tydligen inte satt sig. Sedan en riktig kite i mindre format och sen jävlar var det dags för body-dragging: med kiten i handen så ska du hänga efter som en trasa i vattnet! Flest kallsupar vinner;) Sen ökade vi på med hjälm och bräda och sen vare bara att tuta å köra och börja tricksa och hoppa...
... Nä, vi har en bra bit kvar båda två, men grunderna sitter med vilja och vi ska definitivt snoka reda på egna utrustningar och kötta vidare på egen hand! Jävligt kul men är du intresserad av att testa - don't skip class och tro att en youtubeskola är tillräckligt, det är absolut värt vartenda öre att gå till någon som kan.

Förra söndagen tänkte vi smula in och kanske ta nån bira på byn, för att sedan ångra oss och tänka typiskt svenskt; vem fan går ut på en söndag?
Tydligen varenda kotte, insåg vi när vi låg nerstoppade i vår koj och försökte sova till veckans stora musikfest som ekade från land. Och eftersom två containerfartyg har anlänt och hela ön vibrerar av liv vid leveranser (har man absolut INGEN egen export blir det väl lite så) så hoppas vi snubbla över en fest eller något annat kul lite senare idag. Tills dess hänger vi med flugorna och den sandblandade airen här i Palmeira. No stress!

Häng under spirbommen...

Fin liten övningsdrake!

Angie bodydraggar från den blå kiten... "Keep your eyes at the kite!" = ser inte stranden
innan den känns under hakan.

Nästan hela kittet - utom nybörjarhjälmen

Från bodydrag till bodysurf...

Palmeira: Fiskarna har dragit sina båtar i hamn. Till vänster syns även vraket som vi nämnde tidigare, vilket nu har bärgats... Rostiga sidan hitåt...

Palmeira

Rödtottar klär i segel :)

Den där lilla vita klossen - sopstationen. Osäkert vad som är proibido.

Fina små ägg köps i påse. Tur att vi har sparat rena kartonger från Dino!