Det ska sägas direkt: Vi har aldrig fotat så mycket som vi gör här - tyvärr hänger inte öns wifi med i tempot som vi är vana vid och tyvärr kommer det nog att bli färre och färre bilder. Men vi gör vad vi kan gott folk! Det tog något dygn, men nu har vi lite filmer uppe! :D
Vi tog en dag att snorkla och dyka vid Kicker Rock (León Dormido) och det visade sig att av alla 12 som skulle med var det bara Benny som skulle dyka - lyxen att bara vara två på botten! Vi andra plaskade runt på ytan för glatta livet, vi anade Galapagos-hajar och en Eagle Ray genom den grötiga ytan. Tråkigt med dålig sikt.
Vi åkte till Punta Pitt där vi spanade på Frigatebirds och Boobies: blåfotade, rödfotade och Nazca. Blue Footed Booby skiter en fin liten ring runt sitt näste och lägger tre ägg. Red Footed Booby bygger ett litet bo i en buske och lägger två ägg. Nazca Booby (bruna fötter) är ashemlig och lägger ett ägg! Vi råkade komma hit precis i parnings/ bobyggningstid och att se ett gäng Blue Footed Boobies vispa runt med sina enorma klarblå fötter och vissla och dansa för honorna... Oslagbart!
Vi snorklade även här och den stora behållningen var en Mimic Octopus för snorklan - Dykarn hängde med sköldpaddor på uppemot två meter... Återigen, väldigt dålig sikt för oss båda, vilket var lite trist.
En promenad till La Lobería är lång och varm, men när man kommer dit möts man av en lavastrand knökfull med Marine Iguanas. Verkligen, se upp så att du inte trampar på dem! Eller eremitkräftorna. Eller andra små ödlor. Tycker man det är tråkigt så kan man ju hoppa i och snorkla med enorma sköldpaddor som hänger i viken. Vi tog vår matsäck vid en klippavsats och spanade på sköldpaddorna som surfade i vågorna nedanför, och på Fregatterna som hängde på uppåtvindarna ovanför oss.
En annan dag samlade vi ihop oss ett gäng och hyrde en taxi som körde runt oss på ön. Vi besökte El Ceibo som de säger är det största och äldsta trädet på Cristóbal. (Det är roligare än det låter) Tomtägaren byggde en trädkoja i sitt 300 år gamla träd och kom på att han kunde släppa in folk att klättra runt i det, för en liten summa såklart. Det märks att trädet har fortsatt att växa sedan han byggde kojan dock, det gungar lite lätt där uppe...
Sen kördes vi runt på ön och hamnade på bland annat La Galapaguera där de föder upp jättelandsköldpaddor! Visst är det inhägnat men det är enormt, och de här sköldpaddorna är ett nöjt gäng levande fossiler. Jättesköldpaddorna hasar runt där och smaskar på det enormt giftiga Manzanilla-trädet som växer överallt, och i en särskild del har de en liten uppfödning. Småknattar på 1-5 år tultar runt och ser inte alls ut som att de kommer bli en halvmeter höga dinosaurier när de växer upp om en sisådär 180 år.
Man blir nästan bortskämd och vänjer sig vid att leka med sjölejon hit och dit, att ha dem frustandes och bubblandes runt båten...
Vi har tillstånd att besöka Santa Cruz och Isabela, men vi kommer nog att hoppa över Santa Cruz och lägga lite mer tid på Isabela. Vi har hört och läst om den osäkra ankringen och att det kan rulla rätt mycket, så vi satsar på ön som har pingviner och flamingos istället. (Jättetrist. Heh.)
Vi brukar säga att när vi börjar hitta i en liten stad så har vi varit där tillräckligt länge, så det är väl dags att röra på rodret snart...
Sjölejon överallt. Överallt!
El Ceibo
Utfodring av pansarvagnar på La Galapaguera
Om ni undrar hur sjölejonbajs ser ut - undra icke mer! En ordentlig hög, varsågoda.
18/4 kom vi fram till Baqueriza Moreno i San Cristóbal, den ostligaste av Galapagos öar, och den första av de tre hamnar som vi har tillstånd att besöka. Vid kusten möts vi av delfiner som tar sats och skjuter sig flera meter upp i luften, alltså, orimligt högt för att vara små delfiner! Adrenalinpunderi.
Längre fram kommer ett sjölejon och hälsar oss välkomna, några sköldpaddor flyter omkring lite här och var, och längre bort ser vi oerhört distinkta fenor cirkulera i vattnet... Vi har seglat rakt in i djurparken! På ankringen möts vi inte bara av båtar som vi har träffat tidigare, utan även frustande sjölejon som snurrar runt skrovet och spanar in den nykomna segelbåten! Vi snokar runt efter en bra plats att doppa kroken och typ nu går vår gasvajer av. Vi har problem att hitta fäste, vi draggar runt på tomgång och testar alla möjliga ställen ("det ska vara sand överallt, aaasbraaa ankring" - bullshit, gott om smågrus) men till slut får vi fäste. Vi får köra fast ankaret på tomgång och hoppas att vindbyarna trycker fast oss tillräckligt innan gasvajern har fixats.
Trots detta är det svårt att inte fånle konstant, kom igen, sjölejon!
Vi möts på ankringen av vår agent, Bolivar, som kommer igen lite senare med sitt crew av myndighetsmänniskor som ska inspektera, gasa, skriva på papper, stämpla papper och fota. Som besökande segelbåt måste man ha en agent för att få tillträde till den nationalpark som Galapagos är, och det är rätt smidigt att hela det här gänget kommer ombord istället för att vi ska spendera en hel dag med att åka land och rike runt för att leta reda på dem och deras stämplar! Således får vi ombord sex (sju? vi kan ha tappat bort en) välklädda lackskoskodda och trevliga damer och herrar som öppnar luckor, fotar, kollar i skåp och lådor, snorklar på vårat skrov (Det var rent! Inte en långhals eller snäcka så långt cyklopet räcker - Bennys djuphavsskrapning fick högsta betyg!) dricker lite cola och kör lite disco-moves till vårat blinkande LED-bloss.
Varför denna extrema kontroll? Galapagos har ett så oerhört speciellt djur- och naturliv och felaktiga fröer eller småkryp kan rubba hela ekosystemet. Så vi avslutar hela kalaset med att dra igång ett riktigt domedagsvapen, ett muskedunder utav rang, den stora rökmaskinen! De i gänget som inte ska vara med på vår "fumigation" sätter sig fort i taxibåten och killen som kallas "Rocky" krämar på. Det stinker f-n och osar ur varenda ventil och det ser ut som att Kairos brinner. Vi får inte vara ombord på två timmar, och när vi åker taxibåten därifrån hör vi hur brandlarmet förtvivlat tjuter i sin ensamhet...
I land ligger sjölejon och pälssälar som utslagna festdeltagare. De ligger på gatan, på bänkar, i trappor och precis där man ska gå. Det rapas och brölas och luktar sjölejon överallt, kommer man i vägen så skäller de och bröstar upp sig lite men för det mesta så skiter de fullkomligt att vi är här. De bor här, vi är sketna turister och det är fantastiskt!
När vi hoppar i och snorklar så dröjer det inte länge innan det kommer en liten raket, som överlycklig över sällskapet visar upp alla sina fina trick och piruetter för oss. När Benny dyker ner under båten tror vi han ska gå i spinn av lycka! Vattnet håller sig runt 23 grader och ska man hänga länge får man pälsa på sig, (wet)suit up.
Efter en tur på stan med den söndernötta gasvajern i högsta hugg, kunde vi konstatera det vi redan visste: Galapagos är sämsta stället att behöva nya delar på. Eller, otroligt nog så hade de faktiskt en gasvajer redan i den första järnaffären som vi besökte, men sex meter är lite väl tilltaget för en båt på 9,89m. De hade ändå själva innervajern och efter lite McGyver:ande och hittepå så byggde Benny ihop en ny lösning som får fungera till Nya Zeeland. Snyggt!
Nu har vi också tätat ett litet rör som läckte ner i fören till bogpropellern. Dags för lite mer djurliv!
Kicker Rock / León Dormido
Dyk på Kicker Rock. Och instruktören för sig själv... Lyx!
Marine Iguanas
Playa Punta Carola
Blue Footed Booby vid Punta Pitt
Blue Footed Booby-nest. En fin liten bajsring som visar var gränsen går!
8/4
Panama City är säkert en fest att turista i, men som cruiser är det rakt av värdelöst. Och! Och man kan inte ens posta vykort! Vi rände runt en hel dag och letade efter frimärken, folk stirrade på oss som om vi var efterblivna. "Frimärken? Eh... Testa banken?" Fanns inte på banken. Senare fick vi reda på att folk i Panama inte sysslar med post som vi är vana vid. Det finns inga postlådor, ingen posthantering, och om du vill ta emot post så får du öppna postfack på postkontoret. Våra vykort följer sålunda med oss söderut.
Så vi gjorde det vi skulle, checkade ut och handlade lite mer käk, och smulade oss ner mot Las Perlas. Las Perlas är en liten arkipelag utanför Panama dit folk åker på helgerna för att sola och bada och götta sig. Perfekt! tänkte vi, vi som inte har fått bada och simma ordentligt sedan Curaçao! Vi kom ner till en ö som heter San José, en "glömd" och privatägd liten ö som ägaren vill hålla vild och obebodd. (Yay!) Det finns enligt uppgift en övergiven flygplats, men under våra 25h såg vi fyra plan så helt dött är det väl inte. Vidare hade vi läst att snorklingen skulle vara bra. Men vattnet är ju helt grönt! Knappt en meters sikt! Vi hoppar i ändå, och det är som ett bett i hjärnan - 23 grader!!! Det är ju svinkallt ju, tänker vi innan vi kommer ihåg att det är en lyxtemperatur där vi kommer ifrån. Så fort man glömmer "Du gamla du fria du iskalla..."
Okej, så vattnet är kallt och grumligt (nu saknar vi Karibien lite) men vi går iland på ön och knatar runt på stranden som vid lågvatten avslöjar alldeles för många färgglada vackra snäckor för att det ska vara hälsosamt. De föder upp macawer på ön, och visst ser vi ett gäng färgglada papegojor som flyger omkring och kraxar för full hals! Tidvattnet är på väg upp, stranden försvinner helt och vi, vi tar chansen på ett vindfönster ner mot Galapagos.
9/4
Och visst har vi lite vind. I ett dygn, ungefär. GRIB-filerna visar vind, våra segel visar något annat. Det är rätt mulet, kanske lite kyligare (man måste ha en liten filt över sig när man sover) och vi ägnar oss mest åt avancerat drivande.
Vattnet är nerlusat med maneter, små och stora indigofärgade geleklumpar med gula pistiller. Ibland sitter de ihop i långa kluster och under en natt flöt det förbi en sån där gul bäbis-stor vidrig sak med långa tentakler som man ser på dokumentärer om ond bråd död.
Marelden, självklart hänger den med. Som om någon har strösslat små lysdioder kring skrovet, vi seglar inte fram obemärkta för allt som lever därnere. Vi ser spår av små fiskar som slänger sig omkring oss, och ibland seglar vi in i stora ljusgröna fläckar som rör sig. Fiskstim?
Och pelikaner. Pelikaner, pelikaner, pelikaner! Sedan vi kom över på Pacific-side är de som flugor på bajskorven, det kryllar! Fula, klumpiga och lätt efterblivna slänger de sig ner med dödslängtan efter allt som rör sig i vattnet - inklusive våra drag, vilket inga fåglar förutom en särskilt efterbliven flock om fem missbildade liror på Kap Verde har försökt med. Vi njuter dock av en liten randig tonfisk som hade den goda smaken att ta en tugga på vårat disco-drag.
Enligt Panama Pacific Net (8143kHZ UTC 14:00) ska det inte blåsa alls, för att sedan bli värre. Fett.
15/4
Vi gav oss tydligen av i rätt tid, nu brallar det på och vi kommer faktiskt någonvart! Vi är förföljda av arga fåglar som drillar och gör utfall bakom oss. What's your problem liksom?
Maneterna har drivit förbi oss, och nu har havet rätt feeling - blått och klart. Vi tackar och bockar å vårat watermakerfilters vägnar.
16/4
Vi seglar rakt på den. Vi har siktet inställt på 0. Räkna nedåt söderut tills du får börja addera igen. Nu seglar vi över ekvatorn! Skål på er kamrater och kosmonauter!
Vi kom igenom! Utan blessyrer och utan större drama än att vi behövde frosta kylen efter två dagars intensivt cola- öl- och mackkylande.
Det vanligaste verkar vara att man använder sig av en agent. Agenten löser alla pappershanteringar, ger dig transittider etc. Agenten kostar också runt 300$ exklusive linor och ev fendrar (som du måste ha!) och de flesta som vi pratade med tyckte att det strulade och var knöligt med agenter som inte gjorde det de skulle, sölade, knölade... Allt beror väl på vem du har att göra med, som allt här.
Det andra alternativet är att knata upp själv till kanalkontoret och skriva in dig. Lät ospännande.
Så här är ett tredje sätt, egenkomponerat, framfnulat och Benny-fierat och som lirade rätt bra:
Minst tre veckor innan transit:
Lusläs noonsite. Skaffa dig en bild av processen och prisbilden på den här pengabrasan. Alternativet är via sydamerikas spets!
Maila med betalningskontoret och OPTC-ARA som är någon slags inskrivningscentral, kolla av läget.
Två veckor innan transit:
Skype-samtal med din bank, man kan inte överföra pengar via wire genom mail eller internetbank. Citibank i Panama tar inte kort (!) utan bara kontanter. Det finns ingen bankomat i närheten av banken heller, så man får plocka ut sina gröna annonstädes, sedan ta en taxi till Citibank och slanta upp 1875$. Eller som sagt, via wire.
Skicka sedan skeppsdokumenten till OPTC-ARA och boka tid för mätning!
En vecka innan transit:
Ryck upp ankaret, segla till Colón (vi kom från Portobelo).
Lägg dig på "the flats", anmäl att du ligger och väntar. Eftersom du bokade tid för mätning för länge sedan så kommer mätningspojken dagen efter och ger dig ditt SIN-nummer (båtens egna regnummer i kanalen) och går igenom processen. På kvällen samma dag ringer du och får en (preliminär) dag att gå igenom. Med preliminär menas att det är Panama, inget är någonsin hugget i sten.
Nu får du också skriva på ett papper som säger att du erkänner att din båt är för svag för att klara Panama Canal. Trygg detalj.
Nu kan du lägga dig någon annanstans att vänta. Vi lade oss utanför Club Nautico, man kan också gå till Shelter Bay men det kändes osäkert och långt bort. Club Nautico var förhållandevis billigt, hade ett litet ovilligt wifi och tankstationer (diesel, vatten, bira och ibland, vissa soliga dagar även bensin).
En grej: När kryssningsskeppen lade sig bakom ankringen och drog igång sina bogpropellrar, då var det läge att stanna på båten kan vi tillägga! Alla båtar åt alla håll - tombola!
Nu är det läge att snoka reda på linor och fendrar och handliners, om man inte redan har gjort det!
Varje båt måste ha en kapten samt fyra handliners, dvs man kommer att vara fem pers ombord. Har du en liten båt? Finns det hjärterum så finns det stjärterum. De fyra linorna som är av särskild tjocklek och längd samt fendrar (däck i sopsäckar) går att hyra. Likaså handliners, om det kniper. Man kan annars åka runt och knacka skrov för att som fåbefolkade båtar hjälpa varandra igenom om transit-tiderna stämmer överens. Det finns också hemsidor med exempelvis backpackers som vill hänga på igenom kanalen. Det är dock rätt skönt att kanske ha någon med som har ett visst mått av sjövett och/ eller knopvana...
Utöver detta kommer en advisor som tilldelas av kanalbolaget att hänga med, han instruerar hur alla ska göra och har kontakt med kanalbolaget hela tiden. Skräckhistorier snurrar runt om dessa advisors, att de kräver viss typ av mat, nåt i stil med trerätters och specialgrejer och så vidare - för om advisorn inte är nöjd med käket som serveras så har han rätt att beställa en taxibåt som hämtar käk på en restaurang. Detta kan gå på en 200$ och det är vi på båten som pröjsar det kalaset!
Dagen för transit lägger du dig på "the flats" igen, med båten full av folk. Vi fick tag i handliners från en grannkatamaran som skulle gå igenom någon dag senare, och att ha gått igenom en gång när man gör det med sin egen båt är en värdefull erfarenhet. Så, med tysk-chilenarna Fritz, Sebastian och Cristian tuffade vi iväg med vår advisor mot första slussdörren vid Gatún locks.
Lite blygt erbjöd vi advisorn några OERHÖRT omsorgsfullt gjorda och jävligt smarriga mackor och kall cola, och hoppades att han inte skulle slänga allt i havet och börja tugga fradga och skrika. Han stirrade på oss och sade: "Wow. I can tell that this is not a french boat. Thankyou!" och mumsade lyckligt i sig sina mackor.
När vi kom fram till första porten fick vi "nesta" oss med en fransk 45-fotare. Dvs man binder ihop sig till ett stort kolli med två sidolinor till kajen från oss och två från dem. Detta gör hälften av alla handliners överflödiga, men grejen är att man vet aldrig hur man får gå igenom förrän man är där.
På kajen står små blåklädda herrar (minions!) som leder oss i våra handledstjocka linor. Sedan stängs portarna och vi stiger. Alla rep sträcks, turbulensen i vattnet gör att båtar kan fladdra iväg åt alla möjliga håll, men efter ett tag lugnar sig vattnet och vi går in i nästa sluss. Tre stigande slussar som tar oss totalt 26m uppåt avverkas och så är vi inne i Lake Gatún, sötvattenssjön.
Man ska inte bada för krokodilerna.
Alla badar.
Det var länge sedan vi badade i något som liknar färskvatten och alla ligger med vatten som bubblar in i näsborrarna och fnittrar åt att man inte längre kan flyta som man är van vid. Vattnet smakar sunkig pöl och vi är bara fyra båtar i hela Gatún. Ja, förutom lastfartygen då. Känns lite lyxigt, efter alla ankringar med 200 båtar runtokring en...
Dag två då!
Ny advisor kommer på morgonen (ny nervositet, nya mackor - han är lika nöjd och avslappnad han, så allt är såklart snorlugnt) och nu ska vi tuffa i minst 5 knop genom hela Gatún. Vi frågade om det fanns någon begränsning uppåt, det finns det inte. Gatún är en autobahn! Från ankringen till Pedro Miguel locks är det ca 26Nm och det är varmt. Vaarmt. Vi väntar, tuffar på, fikar, käkar, fotar, slumrar.
Sedan nestas vi ihop med en australiensisk Outremer 55. En exakt likadan var Benny med och seglade hem från England. Nu slussas vi nedåt! Vid Miraflores sitter en webkamera och en turistby står och spanar på slussningen. Våra handliners vill moona.
Första slussningen genom Pedro Miguel tar oss 10m ner. Miraflores, den sista, tar oss 16m ner till havsnivå igen, och efter sista slussen har vi 4 knop medström, dessutom måste Outremern ge lite kräm för att kunna styra oss från kanterna - och det går FORT! Vi slungas ut i Stilla Havet, vi ser färgskillnaden där havet möter det söta slussvattnet och så släpper vi katamaranen och går mot Puente de las Américas, bron till andra sidan.
Vi puttrar iväg mot Las Brisas de Amador och möter upp vänbåten S/Y Alma som gick igenom en dag tidigare. Vi tar en obligatorisk rum-punch och tar så farväl av vårt fina gäng med handliners som har varit riktiga ess under resan! Vi har utbytt svordomar och förolämpningar på alla våra fyra språk, för det är vi alla rörande överens om att det är bra att ha med sig i bagaget!
Nu har vi tidvatten på fem meter. Pelikaner i mängder (sade jag mängder? Mängder!) slänger sig mellan båtarna och nu är vi tamigfan på ett nytt hav.
okej, panamakanalen imårrn då! 14:00 (lokal tid) ska vi befinna oss på "the flats" och vid 16:00 så slussas vi in, förhoppningsvis!
natten till måndag ligger vi i gatún lake (där man kanske får besök av krokodiler), och på måndag fortsätter vi mot stilla havet!
för er som vill bänka er vid söndags-måndags-bio så har kanalen webkameror (klicka här) som funkar för det mesta.
linehandlers - check
mat för ett helt kompani - check
flaskvatten och speckäk för en eventuellt superkräsen advisor - check
skydd på solceller för monkeyfists som dimper som kometer från kajen - snart check
speciella kanaltampar och däck - nej. vi har väl inget bättre för oss än att vänta på världens mest försenade fixarsnubbe... zzz...
Vi har blivit mätta (kanalbolaget vill försäkra sig om att vi är under 50ft - eftersom Kairos är en OE32 så var ju inte det någon större fara) och vi har fått en tid att gå igenom kanalen nu på söndag 3/4! Vi får väl se hur det blir med punktligheten, söndag kanske är en preliminär dag, men vi hoppas... För de som vill sitta på söndagsbio så finns det webkameror i kanalen så att man kan följa resan! Vi langar ut adressen här när vi hittat den, tillsammans med tiden för själva "kanaliseringen", hehe.
När man mäts och ska gå igenom ligger man på the flats, en oskön geggamojaankring med bottenvrak där man varken kan eller får lämna sin båt. Det finns ingenstans att lägga dingen! Och ger man sig ändå ut på en dagsexpedition från båten kan man ge sig fan på att de kommer och rensar båten på allt som är löst. Så vi har flyttat oss till Club Nautico där taxibåtarna kör som flugor runt oss. Guppeligupp, tur att magsäcken sitter fast.
Vi har rätt nära till ett köpcentrum där vi kan proviantera för de tre (!) extra pers som vi ska ha ombord under kanalresan. Vi ska dessutom snoka reda på ett gäng trevliga människor har lust att vara dessa extra personer ombord!
Nu ska vi väl springa ett varv och leta reda på en telefon till vårt panamamaiska nummer - beväpnade med spansk-svenska lexikonet likt en bibel i högsta hugg! Frågan är: Varför lär man sig alltid bara de fula fraserna på ett språk? Att be någon dra åt hevete eller sätta färgrika ord på solskygga kroppsdelar är väl inga probem. Men aldrig saker som "har ni träfyllningsmassa till vår rorkult" eller "har ni en normal konservöppnare utan vridmoment för jag råkade slänga vår asgrymma i sjön?" eller "nej jag vill inte beställa något innan jag ser att ni faktiskt HAR så bra wifi som ni lovar, och om ni ger mig lite wifi så kan jag google translate:a just den här meningen POR FAVOR".
