Panama Canal - Kairos pa nytt hav!

Vi kom igenom! Utan blessyrer och utan större drama än att vi behövde frosta kylen efter två dagars intensivt cola- öl- och mackkylande.

Det vanligaste verkar vara att man använder sig av en agent. Agenten löser alla pappershanteringar, ger dig transittider etc. Agenten kostar också runt 300$ exklusive linor och ev fendrar (som du måste ha!) och de flesta som vi pratade med tyckte att det strulade och var knöligt med agenter som inte gjorde det de skulle, sölade, knölade... Allt beror väl på vem du har att göra med, som allt här.
Det andra alternativet är att knata upp själv till kanalkontoret och skriva in dig. Lät ospännande.

Så här är ett tredje sätt, egenkomponerat, framfnulat och Benny-fierat och som lirade rätt bra:

Minst tre veckor innan transit:
Lusläs noonsite. Skaffa dig en bild av processen och prisbilden på den här pengabrasan. Alternativet är via sydamerikas spets!
Maila med betalningskontoret och OPTC-ARA som är någon slags inskrivningscentral, kolla av läget.

Två veckor innan transit:
Skype-samtal med din bank, man kan inte överföra pengar via wire genom mail eller internetbank. Citibank i Panama tar inte kort (!) utan bara kontanter. Det finns ingen bankomat i närheten av banken heller, så man får plocka ut sina gröna annonstädes, sedan ta en taxi till Citibank och slanta upp 1875$. Eller som sagt, via wire.
Skicka sedan skeppsdokumenten till OPTC-ARA och boka tid för mätning!

En vecka innan transit:
Ryck upp ankaret, segla till Colón (vi kom från Portobelo).
Lägg dig på "the flats", anmäl att du ligger och väntar. Eftersom du bokade tid för mätning för länge sedan så kommer mätningspojken dagen efter och ger dig ditt SIN-nummer (båtens egna regnummer i kanalen) och går igenom processen. På kvällen samma dag ringer du och får en (preliminär) dag att gå igenom. Med preliminär menas att det är Panama, inget är någonsin hugget i sten.
Nu får du också skriva på ett papper som säger att du erkänner att din båt är för svag för att klara Panama Canal. Trygg detalj.
Nu kan du lägga dig någon annanstans att vänta. Vi lade oss utanför Club Nautico, man kan också gå till Shelter Bay men det kändes osäkert och långt bort. Club Nautico var förhållandevis billigt, hade ett litet ovilligt wifi och tankstationer (diesel, vatten, bira och ibland, vissa soliga dagar även bensin).
En grej: När kryssningsskeppen lade sig bakom ankringen och drog igång sina bogpropellrar, då var det läge att stanna på båten kan vi tillägga! Alla båtar åt alla håll - tombola!

Nu är det läge att snoka reda på linor och fendrar och handliners, om man inte redan har gjort det!
Varje båt måste ha en kapten samt fyra handliners, dvs man kommer att vara fem pers ombord. Har du en liten båt? Finns det hjärterum så finns det stjärterum. De fyra linorna som är av särskild tjocklek och längd samt fendrar (däck i sopsäckar) går att hyra. Likaså handliners, om det kniper. Man kan annars åka runt och knacka skrov för att som fåbefolkade båtar hjälpa varandra igenom om transit-tiderna stämmer överens. Det finns också hemsidor med exempelvis backpackers som vill hänga på igenom kanalen. Det är dock rätt skönt att kanske ha någon med som har ett visst mått av sjövett och/ eller knopvana...
Utöver detta kommer en advisor som tilldelas av kanalbolaget att hänga med, han instruerar hur alla ska göra och har kontakt med kanalbolaget hela tiden. Skräckhistorier snurrar runt om dessa advisors, att de kräver viss typ av mat, nåt i stil med trerätters och specialgrejer och så vidare - för om advisorn inte är nöjd med käket som serveras så har han rätt att beställa en taxibåt som hämtar käk på en restaurang. Detta kan gå på en 200$ och det är vi på båten som pröjsar det kalaset!

Dagen för transit lägger du dig på "the flats" igen, med båten full av folk. Vi fick tag i handliners från en grannkatamaran som skulle gå igenom någon dag senare, och att ha gått igenom en gång när man gör det med sin egen båt är en värdefull erfarenhet. Så, med tysk-chilenarna Fritz, Sebastian och Cristian tuffade vi iväg med vår advisor mot första slussdörren vid Gatún locks.
Lite blygt erbjöd vi advisorn några OERHÖRT omsorgsfullt gjorda och jävligt smarriga mackor och kall cola, och hoppades att han inte skulle slänga allt i havet och börja tugga fradga och skrika. Han stirrade på oss och sade: "Wow. I can tell that this is not a french boat. Thankyou!" och mumsade lyckligt i sig sina mackor.
När vi kom fram till första porten fick vi "nesta" oss med en fransk 45-fotare. Dvs man binder ihop sig till ett stort kolli med två sidolinor till kajen från oss och två från dem. Detta gör hälften av alla handliners överflödiga, men grejen är att man vet aldrig hur man får gå igenom förrän man är där.
På kajen står små blåklädda herrar (minions!) som leder oss i våra handledstjocka linor. Sedan stängs portarna och vi stiger. Alla rep sträcks, turbulensen i vattnet gör att båtar kan fladdra iväg åt alla möjliga håll, men efter ett tag lugnar sig vattnet och vi går in i nästa sluss. Tre stigande slussar som tar oss totalt 26m uppåt avverkas och så är vi inne i Lake Gatún, sötvattenssjön.
Man ska inte bada för krokodilerna.
Alla badar.
Det var länge sedan vi badade i något som liknar färskvatten och alla ligger med vatten som bubblar in i näsborrarna och fnittrar åt att man inte längre kan flyta som man är van vid. Vattnet smakar sunkig pöl och vi är bara fyra båtar i hela Gatún. Ja, förutom lastfartygen då. Känns lite lyxigt, efter alla ankringar med 200 båtar runtokring en...


Dag två då!
Ny advisor kommer på morgonen (ny nervositet, nya mackor - han är lika nöjd och avslappnad han, så allt är såklart snorlugnt) och nu ska vi tuffa i minst 5 knop genom hela Gatún. Vi frågade om det fanns någon begränsning uppåt, det finns det inte. Gatún är en autobahn! Från ankringen till Pedro Miguel locks är det ca 26Nm och det är varmt. Vaarmt. Vi väntar, tuffar på, fikar, käkar, fotar, slumrar.
Sedan nestas vi ihop med en australiensisk Outremer 55. En exakt likadan var Benny med och seglade hem från England. Nu slussas vi nedåt! Vid Miraflores sitter en webkamera och en turistby står och spanar på slussningen. Våra handliners vill moona.
Första slussningen genom Pedro Miguel tar oss 10m ner. Miraflores, den sista, tar oss 16m ner till havsnivå igen, och efter sista slussen har vi 4 knop medström, dessutom måste Outremern ge lite kräm för att kunna styra oss från kanterna - och det går FORT! Vi slungas ut i Stilla Havet, vi ser färgskillnaden där havet möter det söta slussvattnet och så släpper vi katamaranen och går mot Puente de las Américas, bron till andra sidan.
Vi puttrar iväg mot Las Brisas de Amador och möter upp vänbåten S/Y Alma som gick igenom en dag tidigare. Vi tar en obligatorisk rum-punch och tar så farväl av vårt fina gäng med handliners som har varit riktiga ess under resan! Vi har utbytt svordomar och förolämpningar på alla våra fyra språk, för det är vi alla rörande överens om att det är bra att ha med sig i bagaget!
Nu har vi tidvatten på fem meter. Pelikaner i mängder (sade jag mängder? Mängder!) slänger sig mellan båtarna och nu är vi tamigfan på ett nytt hav.

----------
radio email processed by SailMail
for information see: http://www.sailmail.com