S/Y KAIROS: Uppför Pico, kryss till São Miguel...

Så, på måndagen tog vi en "promenad" uppför Pico. Det finns ingen tjusig allemansrätt som vi Svenska själar är vana vid, så man får snällt checka in i bergshuset om man vill späka sig själv för utsiktens skull. Vi skrev på några papper och fick veta att dagen var "not recommended" för bestigning, det skulle bli moln och regn och vindbyar och ja allt möjligt crap. Vi nickade och log och knatade iväg. Det var disigt som tusan, eller molnigt kanske man ska säga på den höjden... Vi startade från 1250m och det går ta mej fan bara uppåt. Inga omsvävningar på den uppförsbacken, varje steg är som ett dubbelkliv på trappan in till lustiga huset! Efter några timmar kom vi fram till stolpen med ett stort peace-tecken och modet sviktade ej. Vi mötte några avbrytare och morgonpigga nedåtsläntrare lite här och var, och en tysk (?) som ifrågasatte vad fan han höll på med "every twenty minutes, are you giving up? I think I am, I dont know, maybe, God, are you now? I might..." osv. Efter ytterligare några avverkade stolpar lättnade molntäcket och hela dalen, ön Faial och havet uppenbarade sig. Där någonstans kom jag, Angie, på att jag är fruktansvärt höjdrädd och modet sviktade. Så jag stannade snällt på 1850m medan Benny stegade vidare som en bergsget upp till 2000m. Längst upp finns en liten krater och ytterligare en liten "bergstopp" som man inte ska bestiga utan hacka och St Bernardshund med kagge runt halsen. I princip.

På tisdagen började vi röra oss mot São Miguel. Vindarna som vi väntat på kom inte hur många grib-filer vi än spanade på, och vi kände väl att ska vi komma fram någon gång så får vi väl ta lite skitvindar i början. Så vi skulle ta "något kryssben" i sundet mellan Pico och São Jorge.
Haha.
Ni som har seglat med Benny, nu ska jag berätta; om ni ägnar ruttbilden nedan ett öga. Någonstans på ett ben under "SAO" kroknade till och med han på att kryssa!
Men det sket väl vinden i - den kom från fel håll, den kom inte alls, den kom och slet sönder vår genua, vi kryssade, och så vidare. Och det regnade. Men vi såg en val, fick äta en massa burkmat och sjösjukan verkar ha klingat av!
Det tog allt som allt ungefär fyra dygn att komma fram till Ponta Delgada.

Nu har vi återhämtat oss och fyllt på förråden.
Och så självklart lite pyssel: Slipat bort all tätning vid våra röstjärn som läckte och sikat på ny tätning. Med kärlek, lappar och sika lagat vår dinge som hade punka. Lappat våra sönderblåsta vindskydd. Sköljt igenom vattentankarna. Ätit kakor och handlat ananasar från ön. De är magiskt orangea och hela båten doftar som en fruktsallad...

Så nästa ryck nu är mot Porto Santo med bättre vindar där vi ska plocka upp ett stycke lillasyster! :)